Inte så farligt med salt

TILLS VIDARE BARA EN KOPIA AV LÄTTVERSIONEN UTOM PERSONALISERINGEN PÅ SLUTET

Nyligen publicerades en stor undersökning där författarna drog slutsatsen att svenskarna äter ungefär lagom mycket salt och att Livsmedelsverkets rekommendationer är onödigt strikta, kanske rentav skadliga. Rekommendationerna säger högst 4-6 g salt om dagen, medan de flesta äter 7,5-15 g om dagen – i Sverige 10-12 g.

Vem ska man tro på? Är det en välgjord undersökning? Är det skillnad på män och kvinnor, gamla och unga, sjuka och friska?

Undersökningens slutsats var att den lägsta risken för hjärt- och kärl-sjukdomar var just för dem som åt 10-15 g salt om dagen, det vill säga just vad de flesta redan äter. Därutöver var det en måttlig ökad risk, men det mest anmärkningsvärda var att ett lågt saltintag (lägre än 7,5 g per dag) också var kopplat till en förhöjd risk och att det var värre att äta för lite salt än för mycket!

Undersökningar av det här slaget utgår ofta från att det redan finns en kartlagd grupp av försökspersoner som man har testad och undersökt på många olika sätt. Man ställer helt enkelt nya frågor till en redan existerande databas. I en sådan så kallad observationsstudie (LÄNK) söker man alltså statistiska samband mellan olika uppgifter i databasen, i det här fallet mellan saltintag och allvarlig hjärt-kärl-sjukdom.

Den här studien har använt en databas där man dels har registrerat mängden salt i morgonurin, dels hur många som dött eller drabbats av allvarliga hjärt-kärl-problem. Sedan delade man in personerna i grupper efter hur mycket salt som fanns i urinen och räknade ut procentantalet dödsfall och allvarliga anfall i de olika grupperna.

Det visade sig då att mellangruppen med 10-15 g salt per dag hade den lägsta risken och att gruppen med mycket salt, 17,5 g eller mer, hade 15 % högre risk. Denna siffra hade dock en stor felmarginal – mellan 2 och 30 % – så den var nätt och jämnt statistiskt säkerställd.

Den första slutsatsen tycks alltså vara att det inte är så fel att äta ungefär så mycket salt som folk faktiskt gör, men att det också ökar risken en smula att äta mer än så.

Sedan fann man att gruppen med lite salt, 7,5 g salt per dag eller mindre, istället hade en 27 % högre risk (felmarginal 12 till 44 %). I denna grupp fanns alla dem som följer Livsmedelsverkets rekommendationer.

Den andra slutsatsen blir därför att det rent av kan vara farligt att äta för litet salt.

Ska man då tro på denna undersökning snarare än Livsmedelsverket? Undersökningen omfattade drygt 100.000 personer från hela välden. Det kan låta imponerande mycket, men eftersom man bara följt dem i knappt fyra år hade ”bara” ca 3300 allvarliga sjukdomsfall och dödsfall hunnit inträffa. Därför är det snarare denna avsevärt lägre siffra som avgör hur säkra slutsatserna blir. Det är en rimligt stor studie, men fortfarande med betydande felmarginaler.

Storleken gör det också möjligt att nyansera slutsatserna för olika kategorier av personer, till exempel flitiga grönsaksätare eller de som har högt blodtryck. Mer om detta i den fördjupade versionen.

Det finns dock flera olika typer av kritik som kan riktas mot hur denna studie är upplagd, men forskarna har bra svar på de flesta.

Det mest iögonenfallande är naturligtvis att man inte har mätt hur mycket salt personerna faktiskt har ätit utan bara hur mycket de har utsöndrat genom urinen. Den som till exempel tränar intensivt utsöndrar ju salt även genom svettning, och att bara mäta saltet i urinen blir därför en underskattning av hur mycket man får i sig.

Ur metodsynpunkt är detta ganska allvarlig kritik. Men i just detta fallet tycks den – åtminstone om motionärerna är jämnt spridda i de olika grupperna – snarare förstärka studiens huvudpoäng, eftersom den innebär att gruppen med minst risk äter mer salt än vad studien säger.

Annan kritik gäller att försökspersonerna inte är jämnt fördelade över olika befolkningsgrupper och att det kan tänkas att personer som vet att de är sjuka medvetet drar ner på saltet och därmed bidrar till det högre dödstalet i gruppen med lågt saltintag, så kallat omvänt orsaksförhållande.

Vad betyder detta för dig?
Klicka på ett eller flera alternativ så får du personligt utformade tips om vad denna artikel betyder för just dig – enligt den här studien.

Är en flitig motionär

Särskilt på sommaren eller vid träning inomhus på gym avsöndras en hel del salt genom svetten. Även om detta kanske minskar saltutsöndringen i urinen en del, blir ändå nettoeffekten att en motionär registreras för ett lägre saltintag än det verkliga. Den som t.ex. äter 18 g kanske bara registreras för 12 g och blir då del i den friskaste gruppen, d.v.s man kan tillhöra den gruppen och ändå äta ganska mycket salt. Motionärer behöver alltså inte vara särskilt rädda för salt.

Har konstaterat högt blodtryck

Då bör du vara försiktig med saltet. Inom gruppen med mycket salt gjorde man en ytterligare indelning efter blodtryck. Det visade sig då att det var de som hade högt blodtryck som stod för större delen av riskökningen, så det är inom den gruppen som försiktighet med salt lönar sig. Men den förhöjda risken vid lågt saltintag är densamma, oavsett blodtryck.

Har inte högt blodtryck

Om du tillhör dem som äter mycket salt har du trots det inte särskilt stor riskökning på grund av saltet. Inom gruppen med mycket salt gjorde man nämligen en ytterligare indelning efter blodtryck. Det visade sig då att större delen av riskökningen låg på dem med högt blodtryck. Om du däremot är en av dem som äter ovanligt lite salt har du fortfarande samma förhöjda risk, oavsett ditt blodtryck.

Äter kaliumrik mat

Kalium finns framför allt i gröna grönsaker och baljväxter, mindre i frukt och mjölk. Även nötter, choklad och chips innehåller en hel del kalium. Lågt kalium ökade risken betydligt för död eller allvarlig hjärt-kärlåkomma jämfört med ett normalvärde. Högre kalium än normalvärdet gav visst extra skydd men inte särskilt mycket.

Artikeln heter ”Urinary Sodium and Potassium Excretion, Mortality, and Cardiovascular Events” och är publicerad I New England Journal of Medicine. Svensk representant I forskarteamet var professor Annika Rosengren vid Göteborgs universitet.